Möte med förmödrarna

Drömlivet väntar igen.
Det är en annan sida av samma verklighet.
Men den är uppochnervänd eller kanske spegelvänd upp och ner.
Hur som helst...det är natt nu och det är nymåne.
Och jag är inuti mig själv och kan inte rymma.
Första gången jag insåg det fullt ut var jag 16 år.
Livet har fångat mig ..jag är här tills det upphör.
Och jag bestämmer inte över det.

Kontrollen upphör.

Jag somnade om klockan 7 i dag och vaknade av att jag ropade:
"Finns ni?" högt.
Min mamma hade öppnat sovrumsdörren...
Hon hann inte svara förrän jag insåg att det var en dröm.
Undrar fortfarande:
Finns ni? Ni har väl i alla fall funnits?
Finns jag?
Nu vinkar jag till er!
Tänk om jag hade fått träffa min mormor...
Hade jag varit verkligare då?

Fattigdom och högfärd följs åt

...så är det
sa en kvinna 1960 som kan ha varit 70, 80 eller 90 år då.
själv var jag 20 år så jag hade ingen riktig koll uppåt.
men jag minns så väl detta yttrande.
Vi var i en gård långt utanför Stockholm och det var vinter.
För övrigt är detaljerna utsuddade.
Och dem jag skulle kunna fråga är inte i livet.
Men jag minns att jag då tänkte...:
"Fattigdom och stolthet följs alltid åt"
Så heter det om perspektivet är nedifrån och inte uppifrån.
Högfärd och stolthet...två sidor av samma mynt?

Hjälmö, lilla stugan 1971
Det här var ju "paradiset" som min älskade moster Erna sade när vi tittade på gamla foton
det år vi fick tillsammans efter hennes systers död.
1988 gick min mamma, Margit Augusta Fromell, född Falk, över tidsgränsen till evigheten
och bara ett år efteråt följde hennes lillasyster, Erna Laura Olsson, född Falk, efter.
Paradiset var bara till låns några år....precis som livet.
"Livet är en gåva som man har en liten stund"
 stod det nedklottrat på en papperslapp som låg vid mammas telefon när hon dog.

Alltför övergivet...

är det här på Avdankad också...nu rycker vi upp oss och går igen!
Kom loss alla hädangångna och gränsvarelser!

Här spelas bästa kritcirkeln!

Emma sköter komposten

Sista september

En strimma morgonsol