Föll på tröskeln från balkongen efter att ha pysslat med blommorna.
Hårt, tog emot med händer och knän. Låg länge där och kände efter om jag kunde ta mig upp. En otrolig tur - inget verkade brutet.
Så snabbt förändras förutsättningarna.
Hinner tänka mycket när man ligger utslagen.
Telefonen är trasig och mobilen låg på laddning.
Hade inte kunnat meddela mig med någon.
Utanför stjärnklart höstmörker.
Den ofattbara rymden.
Livet är helt obegripligt och fullständigt underbart och hemskt.
"Så går en dag ifrån vår tid och kommer inte mer."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar