Möte med förmödrarna

Drömlivet väntar igen.
Det är en annan sida av samma verklighet.
Men den är uppochnervänd eller kanske spegelvänd upp och ner.
Hur som helst...det är natt nu och det är nymåne.
Och jag är inuti mig själv och kan inte rymma.
Första gången jag insåg det fullt ut var jag 16 år.
Livet har fångat mig ..jag är här tills det upphör.
Och jag bestämmer inte över det.

Kontrollen upphör.

Jag somnade om klockan 7 i dag och vaknade av att jag ropade:
"Finns ni?" högt.
Min mamma hade öppnat sovrumsdörren...
Hon hann inte svara förrän jag insåg att det var en dröm.
Undrar fortfarande:
Finns ni? Ni har väl i alla fall funnits?
Finns jag?
Nu vinkar jag till er!
Tänk om jag hade fått träffa min mormor...
Hade jag varit verkligare då?